Inom landsbygdsutvecklingen jobbas det intensivt med utveckling på många fronter. Demografin är ingen ny fråga där heller.
Redan på 1980-talet uppmärksammades den ojämna könsfördelningen bland unga vuxna på den finländska landsbygden enligt landsbygdspolitiska rådet. Och enligt det faktamaterial som sammanställts inom den nationella landsbygdspolitiken har det i vissa glesbygdsområden funnits så många som 136 män per 100 kvinnor i åldern 18–29 år. Det är en anmärkningsvärd obalans som påverkar långt mer än befolkningsstatistiken. I min egen hemkommun idag visar statistiken på 53 kvinnor på 100 män.
Att lyfta kvinnornas perspektiv är därför inte en avgränsad jämställdhetsfråga. Det är en central fråga för landsbygdens livskraft. Utan en balanserad helhet är det svårt att se att landsbygden ska kunna fortsätta utvecklas, nya företag skapas och generationsväxlingar kunna ske i ökad tappning.
Nativiteten i Finland var 1,30 barn per kvinna år 2025 efter bottennoteringen 1,25 året innan. Finland ligger därmed fortfarande på en mycket låg nivå. Enligt Nordregios rapport State of the Nordic Region 2026 hade Finland 2024 den lägsta nativiteten bland de nordiska länderna.
Det här är inte en utveckling som vänds genom enstaka kampanjer, tillfälliga inflyttningsprojekt eller politiska löften om befolkningstillväxt. Demografiska förändringar verkar över generationer. De påverkas av arbetsmarknaden, utbildningsmöjligheterna, ekonomisk trygghet, familjebildning och människors framtidstro. Just framtidstron är viktig. Beslut om var man vill bo, arbeta och eventuellt bilda familj handlar inte enbart om vilka möjligheter som finns i dag, utan också om vad man tror är möjligt om fem, tio eller tjugo år.
Det innebär att samhällsplaneringen behöver bli betydligt mer långsiktig, men också mer flexibel. Vi behöver kunna arbeta med flera möjliga framtider samtidigt, utan att utgå från att alla kommuner och regioner kommer att växa.
Anpassning är inte detsamma som avveckling
Här kommer vi till ett begrepp som kanske inte låter särskilt attraktivt i politiska tal: anpassningspolitik. Nu tänker ni kanske, vem vill prata om anpassning? Hur lockande är det i en landsbygdskampanj?
Vi talar gärna om tillväxt, attraktionskraft och utveckling. Betydligt mer sällan talar vi om hur vi skapar ett gott samhälle när befolkningen minskar, åldras eller förändras. Ändå är det precis den uppgiften som många landsbygdskommuner redan står inför.
OECD lyfter i sin rapport Shrinking Smartly and Sustainably in Finland från 2025 fram behovet av att anpassa offentlig service, investeringar och förvaltning till långvariga demografiska förändringar. Målet är inte enbart ekonomisk effektivitet, utan att upprätthålla livskvalitet och fungerande samhällen också där befolkningsunderlaget krymper.
Anpassningspolitik handlar om hur vi använder de resurser, människor, byggnader, nätverk och kompetenser som faktiskt finns och samtidigt planerar för den framtid som forskningen och befolkningsprognoserna pekar mot. Trender går att svänga också och det behöver vi även ta med i beräkningen.
Det kan innebära nya sätt att organisera service, samutnyttja lokaler, utveckla transporter, kombinera digitala och fysiska tjänster och skapa flexiblare lösningar mellan kommuner, företag och civilsamhälle. Men det kräver också politiskt mod att prioritera. Allt kan kanske inte ordnas på samma sätt som tidigare, men det betyder inte att kvaliteten måste bli sämre. Tvärtom borde målet vara ett kvalitativt gott samhälle, där vardagen fungerar, människor känner delaktighet och det finns verkliga möjligheter att leva och utvecklas.
Den nationella landsbygdspolitikens sammanställning Kvinnor på landsbygden visar också hur föreställningar om landsbygden spelar roll. Om unga kvinnor uppfattar landsbygden som en miljö där deras utbildning, ambitioner och självständighet inte får samma utrymme, påverkar det naturligtvis deras framtidsval. Arbetsplatser är nödvändiga, men de räcker inte allena. En människa väljer inte bara ett arbete. Hon väljer också en vardag, en social miljö, möjligheter att utvecklas och en plats där hon kan föreställa sig sin framtid.
Forskning om unga vuxna på den finländska landsbygden visar dessutom att relationen till hembygden är komplex. I en longitudinell studie av unga i tre glest befolkade regioner framträder betydelsen av tillhörighet, sociala relationer och möjligheten att förena utbildnings- och yrkesval med ett liv på landsbygden.
Det finns alltså en starkare koppling mellan plats, identitet och framtidsmöjligheter än vad en diskussion som enbart handlar om arbetsplatser förmår fånga.
Det räcker därför inte att fråga hur vi ska locka kvinnor tillbaka till landsbygden. Vi måste också fråga vilken landsbygd vi erbjuder dem och vem som får vara med och utforma den.
Anna Bertills
Verkställande direktör, SLF